josefine andersson

Jag är en person som tänker väldigt mycket, både på bra och onödiga saker, tråkiga och roliga. Jag tänker ofta på döden, vilket faktiskt oftast är skit jobbigt. Men det går liksom inte att hjälpa, det bara kommer automatiskt. Jag är väldigt rädd för att förlora människor i min närhet - speciellt i min familj. Varje dag, runt omkring en händer det tragiska händelser som får en att inse att livet kan ta slut så himla snabbt, på bara några sekunder. Det är då man inser att man kanske borde ta vara mer på livet och ta vara på tiden tillsammans med sina nära.

Igår dog en 21-årig kille i Halmstad, som hoppade från en klippa på ett badställe och omkom..
För några veckor sedan dog en pappa till två tjejer som är i samma ålder som mig, och för att göra det snäppet värre så dog deras mamma även för några år sedan... Jag förstår verkligen inte hur sådana personer orkar, men jag beundras dem såååå himla mycket, att de har orken och viljan att trots alla odds - fortsätta kämpa ändå! Jag ser verkligen upp till sådana personer, som har förmågan att se ljuset mitt i all skit, rent ut sagt. För jag är väldigt tveksam till att jag själv hade klarat av det.

För några år sedan dog min bästa kompis pappa, jag vet att det har varit ett helvete för henne och jag har verkligen försökt ställa upp så mycket jag kunnat. Det var en jättejobbig period i början och som hennes bästa barndomsvän så visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det. Men åren har gått och vi har klarat det, vi har klarat allt tillsammans. För tillsammans är man stark. Starkare än vad man tror. Så till alla som läser det här - ta vara på tiden tillsammans med de ni älskar, för när slutet väl är kommet, så finns det ingen början igen.. Det låter riktigt hemskt men så är det tyvärr - det är en orättvis värld vi lever i ...